När jag var liten var jag jävligt taggad på att bli vuxen. Jag tänkte att man skulle få göra som man ville och vara fri.
Nu är jag här.
Jag är visserligen fri att göra vad jag vill, men jag har ingen drift över huvud taget. Jag vill bara dö. Jag vill inte leva. Ingenting i livet gör mig glad. Jag vill inte göra någonting. Jag har inga hobbys att se fram emot. Jag skiter egentligen i det jag har i kalendern. Är jag död spelar det ändå ingen roll att jag inte gjorde det.
Jag gick i parken härrom dagen, strålande solsken, glass i handen, men tänkte ändå: Jag hade inte haft något emot att vara död. Om jag hade dött igår hade jag inte saknat denna promenaden.
Jag funderar seriöst på olika metoder. Jag har förstått att fentanyl är väldigt dödligt även i relativt liten dos.
Jag fattar inte varför omvärlden har så mycket emot att folk tar livet av sig/hjälpa folk med att dö. Jag mår bara dåligt varje jävla dag.
Jag lyssnade på en podd innan som jag trodde skulle vara upplyftande för jag gillar värdarna i den. De pratade om sin högstadie/gymnasietid och jag insåg att mina tonår var grovt onormala och skruvade. De snackade om hur deras första ligg var ”pinsamt”… jag blev våldtagen när jag förlorade oskulden.
Mitt liv är på pappret mycket bättre än det varit på många år. Inga problem; mina omständigheter är på en ”uppåtgående trend”. Ändå vill jag dö mer än någonsin. Livet är inte bra. Inte ens när det ”är bra”.
